De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro nu alla stängda.
Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken deremot var oumbärlig på andra håll.
“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för alltid förlorad dag!“
Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt.
Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på detta sätt förlorad dag till sina förluster.
“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“
Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer.
Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor.
Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg.
Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret.