Men han väntade fåfängt.
Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol, af hvilken de mottagit glansen.
Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon, som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana?
Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i fattig-poletter.
Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej. Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser tacksamhetens tårar i folk-qvarteren!
Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta ruta var öppnad.
Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än belåten med ett dylikt ovanligt förhållande.
Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka, bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som hände på gatan.
Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton.
Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga.