Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i spåren.
Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare af heders-legionen.
Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en bekymmerfull dag.
Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det var nödvändigt för efterdömets skull.
Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter på mat och ved.
Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen.
Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och började så rustad ånyo sin vandring.
På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt förstånd.
När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan snart skulle äta upp de fattiges poletter.
Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont.