De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band.
Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid väggen midt emot fönstret.
Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett sådant altare betyda?
Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat sig för någon prest.
Blå mannen är således ingen gudfruktig man.
Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens skugga är solen.
Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta ådragit sig allmänna uppmärksamheten.
Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa ofta hvad de bättre säga.
Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna.
Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå mannens spår.