“Nej, monseigneur.“
“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“
“Det skall lyckas, monseigneur.“
Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och tillslutas.
Det blef ånyo tyst på gatan.
“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med Flauret?“
Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från gatan.
Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.
“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“
Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.