Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.
Tjugonde kapitlet.
Barrikaden på S:t-Honoré.
Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine.
Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i gathörnen.
Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls.
Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.
“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.
Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar.
Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.
“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?“