“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och slag.“
“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades bara det.“
“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.
“Ja visst, om man tvingar mig.“
“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.
“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.
I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.
Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.