“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“
Det blef tyst.
“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“
“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.
“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“
“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“
“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“
“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med full beslutsamhet från alla sidor.
“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“
Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.