“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af folket.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“
“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“
“Ja, utan tvifvel ... bravo!“
“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“
“Bravo! lefve Arm ...“
“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.
“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.
“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.