Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.
Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar.
“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.
Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än deras herre.
Tjuguförsta kapitlet.
Mycket för en förlorad dag.
Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden inpå rue de la Paix.
“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.
“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ... Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva rörelsen i stort.“