“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig dem.“
“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika, älskade Collette.“
“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode Félix.“
Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst guirlander.
Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med mycken liflighet.
Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och hertiginnans betjenter.
En af de sistnämnde sprang emot Collette.
“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.
“Hvad är det?“ frågade Collette.
“Hertiginnan ...“