“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter; “hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen ett bref ...“
“Från hertiginnan?“
“Nej, men från baron S:t-Bris.“
“Och i detta bref?“
“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst för oss alla ...“
“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.
“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“
“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare än natten!“
“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.
“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.