“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“
“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.
“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.
“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes kammarjungfru.
“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.
“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.“
“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger aldrig rätt tillsammans!“
“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag hört och tegat.“
“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej förtegat?“
“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min varning.“