“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett något“, förklarade Collette med fast ton.
“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“
“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.
“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“
Betjenterne svarade med en skrattsalfva.
Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt infall i verket.
“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O! min arma hertiginna!“
I detsamma hördes en klocka ringa i porten.
“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in i porten och försvunno.
“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.