Collette svarade ej.
Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom för sina egna tankar.
“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att bli enleverad af baroner.“
Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.
Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden, närmade sig dem.
“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant röst.
De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.
“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“
“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa till!“
“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ... o min Gud!“