“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn, hvad har händt?“
“Hertiginnan“, snyftade Collette.
“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“
Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon nyss hört af betjenterne.
Armand stod som förstenad.
Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke behöfde stödjas af den svage.
“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“
“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“
Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka himmelen.
Och himmelen hörde honom.