“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.
Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten kom.
De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast hertigens, ett silfverhvitt hufvud.
“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.
“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala hjessa.
Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.
“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen pustande.
“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“
“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.
“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.