“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och hertiginnan knappast talat med hvarandra.“
“De lefva då skilda?“
“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“
“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället för att upplysa.
“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.
Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande, hvilket synbarligen icke behagade debardören.
Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.
“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig röst helt nära de begge.
Armand igenkände i rösten sin kusin.
“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.