“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några order åt ifrågavarande kusk.“
“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala, tala, i himlens namn!“
Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren redan känner.
“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade Armand.
“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå mannen.
“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand, klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“
“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“
“Gata eller öppen plats?“
“Gata ... ja, det var en gata.“
“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“, försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.