“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen för pannan.
“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot den blå mannens fönster.
Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.
“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och öfverläggande med sig sjelf.
Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.
“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp ... ni tror då att ...“
“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ... Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“
Den vackra Collette kysste Armands begge händer.
“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“