“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan Lyon.“
Félix mumlade något mellan tänderna.
“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din beskedliga mor.“
Félix teg och såg ned på gatan.
“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående ihop händerna af glädje.
“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.
“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.
“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.
Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera springande än gående.
Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita hufvudet ännu syntes.