“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld, ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.“
“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon nytta?“ frågade den blå mannen.
“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“
“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste genom mörkret.
“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“
Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna.
“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en förlorad dag!“
Tjuguandra kapitlet.
Politiken förstör allt.
Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.
Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, emedan det vore för vidlyftigt.