I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som älskande.
Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.
Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.
Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med att lyssna till repetitionen.
Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.
Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så godt det.
Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel.
Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.
Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle ställas på den allra förståndigaste fot.
Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva.