Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.
Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg.
De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.
Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.
Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo deras menlösa fantasier.
Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och mötte dem.
Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.
“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ frågade Félix.
“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå förbi“, svarade Collette.
“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“