“Dina föräldrar?“
“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den fege, som bär deras namn.“
“Och jag, Félix? jag?“
“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“
Collette teg.
“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.
“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som blef det gällande.“
“Armand är född till något stort“, menade Collette.
“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken bitterhet.
Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.