Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs.
Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en lifligare svallning.
Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.
Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader.
Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.
I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller sömma efteråt.
Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.
Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.
Den arma Collette började gråta.
“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.