“Du gör oss olyckliga, Félix!“

“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor skräddaren med en stor åtbörd.

“Men du tänker alls icke på mig?“

“Du skall slåss vid min sida, Collette!“

“Nej, jag tackar.“

“Du skall stupa vid min sida, Collette!“

“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande.

Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.

De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den revolutionäre anden.

Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.