Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.
På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.
Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.
Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.
Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa det på buteljer.
Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.
Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.
Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som fortfarande sökte stäfja hans ifver.
Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la Bonne-Graine.
Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts.