Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte fåfängt ett vapen.
Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna tid af dygnet.
“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“
Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den kammaren han förra året bebott.
Armand tände en lykta.
Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning.
Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat.
Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.
Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess förråd om händer.
Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan.