Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka.
Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde.
Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans tanke snart sin förra riktning.
Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.
Han tog ett steg, men stannade tvärt.
Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som slogs igen.
Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes.
“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och fortfor att lyssna.
Men allt förblef tyst.
Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man oförmodadt hittar på någon ny idé.