Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf.
Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större stycke.
Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var spikad.
Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i jordgolfvet.
“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.
Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.
Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren.
Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen igenom duken.
Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, hvartill den hörde.
Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram mellan hans läppar.