Tjugufjerde kapitlet.
Besök hos grannen.
Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.
Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.
Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.
En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.
Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?
Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet?
På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.
På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue Vivienne.
Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.