Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.
Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.
Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.
Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.
Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.
I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.
Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.
Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor.
Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro tillslutna.
De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till toaletten.