Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.
Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.
Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.
Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.
Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.
Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.
“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.
Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.
Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.
Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare följder.