Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.
“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“
Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen.
“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“
Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes armar.
Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.
Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.
“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!“
“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“
“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“