“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“
Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.
Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.
Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.
Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.
Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.
Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.
Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.
Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen.