Armand sänkte värjspetsen mot mattan.
Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.
Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.
Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.
Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.
Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.
“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“
“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens händer.“
Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.
“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.