Armand pekade på öppningen i muren och svarade:
“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“
“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“
“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till den vanmakt, som ...“
“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.
“Utan tvifvel ... men ...“
“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“
Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.
“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron S:t-Bris!“
“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.