“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“
“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.
“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.
Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.
Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.
Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne.
Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.
Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.
“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.
“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket beqvämare.“