“Men ...“
“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“
Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.
Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.
Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten bägare af samma metall.
Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med utsöktaste prydlighet och smak.
Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig.
Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.
Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.
Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod framför sängen.