Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade henne länge utan att yttra något.
“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“
Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, men hon teg.
Baronen fortfor:
“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge icke den som är mest att beklaga.“
Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på hvad den värde baronen talade.
Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.
“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet“, yttrade baronen.
Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.
“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“