Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.
“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“
“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“
“Och bägaren der på bordet?“
“Är döden, om ni icke vill lefva.“
“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst förakt.
“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.
Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.
Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.
“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, yttrade hon.