Baronen såg förundrad på henne.
“Behöfde!“ upprepade han, “ni måste välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“
“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning.
Tjugufemte kapitlet.
Slutet af besöket.
Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.
“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte.
“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“
Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd.
Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.
S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.