Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.
Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.
Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade med ganska stark och fyllig ton.
“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.
“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina hvita händer.“
Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes händer.
“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma hit!“
“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren.
En knackning hördes på denna dörr.
“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“