Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.
Också bleknade han ända intill skäggroten.
“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“
Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.
Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det minsta ord förmådde han framhviska.
“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“
Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.
Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen midt emot sig.
Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna mästarens beundran för sitt verk.
“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.