Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.
Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?
“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.
“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.
“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.
Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.
Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.
“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.
“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“
Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.