“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“
“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“
“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit.
Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande försvaret af de många barrikaderna.
Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och dess smärre syskon.
“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den andra.
“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet.
“Då måste ni skynda er.“
“Hvarför det då?“
“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“