“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.
“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.
“Och hvad såg ni nyss?“
“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den kikande.
“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på torget.“
“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“
I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det var den första.
“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte Laborde.
“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“, förklarade Eugène.
“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en passande replik till trumhvirflar.“