“Ordagrannt?“
“Ordagrannt.“
“Ni bedyrar det vid er heder?“
“Ja, vid min heder.“
“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ... Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar: varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona ... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“
“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.
“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.
“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.
“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste sig upp.
“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.