“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“, yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu någon tid att betänka er.“
“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“
“Och detta är ert sista ord?“
“Mitt sista.“
“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om för att gå.
“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.
Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.
“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att barrikad-chefen redan ångrade sig.
“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni framförde mina ord till er öfverste.“
“Jag skall göra det.“